Golfaren...
Det var dimma den där höstdagen i Torekov 1988.
Man såg inte bollen hela vägen, men man hörde kloinket.
”Hole-in-one”, skrek Anders, som jag spelade med.
”Eller träff på en kratta”.
Det var mitt första år som golfare. När jag växte upp närde jag fördomen att golf är en cocktail för överklasstanter i rutigt. Mina idrotter var handboll, squash, fotboll, tennis, pingis, basket…jag gjorde egentligen allt utom att spela golf.
Därför lider jag nu av gubbsving.
Men gubbsving är också en sving och man ska aldrig undervärdera någon med tusen direktsända timmar i ryggen. Är det oavgjort på 17:e vinner jag nästan alltid, när mer begåvade spelare får gummiarm, triggas jag till slag jag annars inte klarar av.
Det är en av golfens tjusningar, att man kan slå slag man inte kan slå.
En annan är korven efter nian, backspinn med järnnian, längsta drive, näsan i solen, fnittret, det meningslösa eftersnacket, i golfen bor fler tjusningar än i någon annan idrott.
Min fru är ungefär lika bra som jag, vi har alltid jämna matcher. Min son Max har dessvärre gått om mig med ett slag eller två, mina bonusbarn är löjligt bra. Min svärfar var en gång ordförande i golfförbundet.
Golfen är en del av livet, men vi snackar inte mycket golf, tränar inte, golfen är ett sätt att skratta och ha kul, inget annat.
Hunden Sally är med, hon sitter stilla när jag slår och följer sen bollens väg med blicken. ”Too bad, sucker”, ser hon ut att tänka när bolljäveln rinner ner i diket.
Jag sitter i styrelsen för Café Opera Golf Club och jag har gjort det för Fågelbro Golf & CC, jag är periodvis krönikör i svenska golftidningar, jag har producerat golfserie på TV, varit speaker på golftävlingar.
Om ett år eller två ska jag spela VM i hickory i Skottland. Jag kommer sannolikt att komma sist, men det är inte poängen.
Jag gjorde hole-in-one i dimman på Torekov för tjugo år sen.
Någon mer har det inte blivit.
Hockey is a sport for white men. Basketball is a sport for black men. Golf is a sport for white men dressed like black pimps.